Växjöloppet 10k – 38:30

PB med 42 sekunder. Kilometertiderna med sträckan från GF305:an i parantes (missade första kilometermärket):

• 7:44 (2.02 km)
• 3:52 (1.02 km)
• 3:56 (1.02 km)
• 3:40 (0.96 km)
• 3:58 (0.99 km)
• 3:45 (0.99 km)
• 3:54 (1.01 km)
• 3:52 (1.02 km)
• 3:49 (1.02 km)

Vissa dagar är man bara nöjd! Idag är en sådan dag! Jag hämtade ut min nummerlapp i god tid och småpratade med några kollegor innan uppvärmning. En kvart innan start började jag jogga upp. Höften ömmade lite oroande, men jag tvingade bort de negativa tankarna och ställde mig längst fram i startfältet. Eftersom starten gick bara för motionärer var det ingen vidare trängsel om de bra startpositionerna.

Startskottet ljuder och jag kommer iväg bra. Första kilometern passeras på 3:48 med tio-tolv man framför mig och viss kontakt med frontcykeln. Ut på Bokhultets stigar ligger jag i en liten klunga på fyra man. Killen som drar är utrustad med fulladdat vattenbälte och jag inser ganska snabbt att dessa herrar gått ut långt över deras förmåga. Jag drar förbi för att inte invaggas i en långsam, bekväm fart som skulle göra att jag tappar värdefull tid.

Banan är ganska segsprungen fram till tre och en halv där den åter övergår till asfalt i en kilometer. Här får jag besviket inse att nästa rygg jag jobbat ikapp inte kommer att hålla den fart jag är ute efter. Det är bara att bita i det sura äpplet och kasta sig med huvudet före in i motvinden, om än ganska lätt sådan.

Passering av fyra och nu är det åter skogsväg. Jag ser ledarcykeln hundrafemtio meter framför mig men ser inte hur många huvuden som är där framme. En kille ligger avskiljd från ledarklungan och jag sikte på hans rygg. Gnetar ikapp under ett par småbackiga kilometrar.

Vid sju är vi åter ute på snabb, härlig asfalt. Jag väljer att gå om ryggen jag jobbat ikapp, allt under publikens ivriga hejande. Nu börjar det bli slitigt, känner att mjölksyran börjar samlas i armarna och fokuserar på att springa avslappnat. Inte en själ i sikte framför mig, full fokus gäller.

Svänger in på den segsprugna grusvägen på Växjösjöns östra sida och de negativa tankarna börjar komma. ”Usch, vad jobbigt. Denna sträckan är så förbannat seg. Och lång. Jag kommer inte att orka hela vägen in. Skit samma.” Jag tänker tillbaka på gårdagens laddning, spelar Within Temptations ”What Have You Done” i huvudet och lyckas hitta tillbaka fokus. Jag får syn på hustrun och bästa polaren ivrigt hejande, fotande och filmande. Måste ju räta på mig för kamerans skull och jag känner energin komma tillbaka.

Vid slutet av grusvägen står en kollega och ropar ”Du ligger femma!”. Oj, det var jag inte beredd på! Fyran, iklädd blå tröja, ligger dessutom bara femtio meter framför mig! Han ser ut att ha det riktigt jobbigt. När det nu är asfalt igen lägger jag i sista växeln. Andningen är tung och jag får fokusera för att hålla tillbaka panikkänslorna av att inte få tillräckligt med luft. Blåtröjan slår av ordentligt på takten, senare träffar jag honom och han berättar att han fått kramp. Jag drar förbi honom vid nio-kilometersmärket men vet fortfarande inte huruvida han kommer att ha energi nog att gå ikapp.

Publiken lyfter fram mig genom allén. Hoppar ned för trappan och kommer ut på vallen. Tomt på publik och hejarop för ett tag. Vänder mig om och ser att blåtröjan har släppt. Snubblar till när jag vänder mig tillbaka, men återfår ganska snabbt balansen. Ser på klockan att chansen på 38:30 finns. Benen vill inte längre. ”Skit samma, klarar inte” varannat steg och ”Öka, kom igen” de andra. Hör klacken från jobbet någonstans i fjärran, ser ett gäng vita t-shirts hoppa upp och ner genom dimmiga ögon. Måste slita vidare, kan gå!

Med hundra meter kvar trycker jag på med allt jag har. Klockan tickar mot 38:30. Målet närmar sig. Kommer att klara det. Kanske. Släpp inte. Snubblar över mållinjen, trycker av klockan på 38:30 prick och kastar mig på marken för att insupa den härliga luften mina lungor så längtar efter. Fjärde man i mål. Nöjd. Mycket nöjd.